Nicklas &
Solnedgången

Vi satt på en buss.

Utanför oss brast himmelen som ett ägg i full solnedgång och vattnet tog eld. Jag iakttog ditt väsen på avstånd. Mitt betraktande öga brast, det rann över av din skönhet och i tårarna reflekterades det solljus som fortsatte brista över himmelen. Jag önskade att jag kunde känna smaken av ditt skratt, lukta på ditt hjärta, nudda din själ och röra vid din röst.

Se din doft.

Du såg mig.

Allt annat blev utan betydelse när Klarastrandsledens lyktor färgade ditt änglahår. Du fångade upp mig med ett kanske, drog in mig i ett alltid och lockade mig med frihet. Du nästlade in dina fingrar i mitt hår, i min nacke och sa hejdå. Jag inkapslade ditt farväl i min evighet. Kvällen då du gav mig plats i ditt underland.