Nicklas &
Prosalyriken

Jag vill dagen till ära gärna slå ett slag för poeten Nicklas Hermansson.

Eller, ska vi säga prosalyrikern?

Eh, vadå?

Jo, den Nicklas jag först lärde känna på Aftonbladets Stockholmsredaktion var i grunden en dubbelnatur.

Å ena sidan en vinnarskalle slash fotbollskille från Norrland som gillade burköl, kvällstidningar och damer (inte nödvändigtvis i den ordningen).

Å andra sidan en svartklädd ung man från vidderna som gömde sin känslighet bakom plumpa fylleutspel och egendomliga peacock-kläder.

Som dessutom hade ett ganska så märkvärdigt språk i sig.

På dagarna kom det språket mest till användning i form av kreativ rubriksättning på vår gemensamma arbetsplats (minns särskilt en artikel om en stackars kvinna som till slut övertalades att ställa upp med namn och bild till en artikel om hennes extraknäck som krokimodell, ett ansvar Nicklas sedan förvaltade genom rubriken: "HON KLÄR AV SIG - FÖR PENGAR").

På kvällarna kunde däremot det där språket ta en annan form. När blyertspennan kom fram. Det hemliga blocket. Orden som satt längre in, som inte kom lika enkelt till honom. Orden som handlade om det man inte skriver om i ett nyhetsbrev, orden som målade upp bilder och tankefigurer som kanske inte helt självklart hade fått plats i grabbgänget från Timrå. Jag vill minnas novellerna, eller textfragmenten, som svårartat Per Hagman-inspirerade texter om att släppa sargen och omfamna livet. Ingen av oss visste nog ordet då, men de var just "prosalyriska". Det fanns en osmält postgymnasial sentimentalitet i hans texter, liksom mina. För jag skrev ju också skönlitterärt och det fanns en självklar gemensam aspiration där. Vi skulle båda bli författare.

Jag minns att vi brukade spela fotboll ute i nån inomhuslada i förorten och på väg hem prata om texterna. De vi hade skrivit och de vi ville skriva. För att inte tala om alla barer och fyllor och drömmar.

Nu tog vi lite olika vägar. Jag debuterade med en roman nåt år senare och har blivit ungefär den hämmade hypokondriska skrivande människa man hade kunnat förvänta sig.

Nicklas tog en annan väg. Han släppte det skönlitterära skrivandet och blev chef, därefter visionär, därefter levnadskonstnär. Eller alltsammans på samma gång kanske. Framgångsrik och inspirerande. Älskvärd, lyssnande, bra på att se människor. En människa som man vill vara runt. Positiv, lösningsorienterad, spännande. Snygg dessutom. En vinnare.

Men - lagom till 40-årsdagen, när alla kliar Nicklas på magen och nämner hans alla framgångar, tänker jag vara den som lyfter handen och säger: Vad hände med författardrömmarna, Nicklas?

Kan det vara så, Nicklas, att det är dags peta lite i den sidan av dig själv igen? Trampa upp bottenslammet och självhatet och rädslorna som ryms där någonstans långt inne bakom all klokhet och coolhet, bakom alla halsbrytande experiment och smarta lösningar. Bjud in din inre pretentiöse lille jävel till bordet igen. Servera honom en avslagen burköl och fråga vad han vill.

Eller, åtminstone: acceptera att den där lille poeten finns där, någonstans djupt därinne. Lite som när man som barn brukade glida med tungan över en lös tand, som för att markera att den fanns där, att man visste det.

För jag tror ju att du, Nicklas, har ett skrivande i dig. Kanske rentav ett stort skrivande? Jag blir i alla fall nyfiken på den vän jag kände, och den vän jag känner, den människa Nicklas har blivit under alla de år som gått från att vi snubblade runt på söders krogar och försökte ragga med metoder hämtade ur "The Game" till att vi blev någorlunda ansvarsfulla familjefäder.

Vem är Nicklas när han skriver om allt han inte vill att vi ska veta? Vad finns därunder? Den boken hade jag velat läsa. Eller novellen. Eller fucking haikudikten.

Lagom till fyrtioårsdagen är det alltså hög tid att uppmana Nicklas att stanna upp lite grann, titta sig i spegeln och sen börja skriva om vad han ser - på riktigt.

Författare är dessutom det enda yrke i världen där man som fyrtioåring fortfarande betraktas som ung och lovande, glöm inte det.